.

den vart nog rätt många chockade av i början tror jag..kommer ihåg att precis när vi hade gått ut med de så fick jag sms och meddelanden på facebook från folk jag inte alls har kontakt med längre som var helt chockade över att just jag var gravid..det var ju lixom inte jag..eller nåt :P Jag som vart den som för ett visst antal år sedan satt och sa att : nääe de där med barn var tveksamt om jag skulle ha några alls. Jag hade ju fullt upp att göra massa annat..som typ..festa? haha

 

Såhär i efterhand fast bebisen inte kommit än så känns de bara otroligt bra att jag inte fastna i de här feststadiet fram till att jag blev 25-30. Jag hade ju lixom tröttnat innan jag ens blev gravid och kände att jag behövde en mening i livet typ och ville komma framåt. Dock är de självklart jag längtar efter att ha en galen utekväll med tjejkompisar, jag har ju varken rökt eller druckit en droppe på 7 månader nu så konstigt vore de väll annars för jag är ju fortfarande jag lixom :P men det är ju ett bra tag kvar också eftersom jag ska försöka amma iaf sen får vi se hur de går eftersom jag gjort mina sillisar men de är jag ju förberedd på.

 

Hursomhelst..poängen är att jag var sjukt rädd att typ förlora mig själv när jag vart gravid, att jag skulle bli en sunkig mamma som enbart satt inne eller mööjligen rörde mig ner till nått babycafe med resten av alla mammor som gått ner sig. Dock känner jag att jag aldrig någonsin vart så motiverad till att träna så fort tid och möjlighet finns för att få kroppen i trim efter förlossningen och ja de är klart man inte har samma frihet att ta en spontankväll och hitta på något men jag tror inte jag kommer tillåta mig själv att bli en såndär sunkmamma faktist för de är så inte jag! Det gäller bara att ge sig själv tiden att komma tillbaka till sitt rätta jag MED sin lilla älskling och allt vad de nya familjelivet innebär.